💬
Kikat klart på Tretton skäl varför, en serie som får en att både tänka efter och tänka till.
Serien får mig att tänka tillbaka till en av alla gånger då jag försökte ta livet av mig. En av de första gångerna tror jag att det kan ha varit. Då gick jag i högstadiet i Norberg.
Jag var destruktiv innan men det blev lite som en utlösande faktor när vi flyttade till Norberg, jag blev tvungen att byta skola efter att bara hunnit en termin i min gamla högstadieskola med mina gamla vänner. Så väl i Norberg stod jag ganska så ensam, utan kompisar o kände mig allmänt utanför även efter det att jag lyckades få lite vänner. Som ny så vart man ändå ganska uppmärksammad i skolan och ganska så många sökte sig till mig, antagligen mest av nyfikenhet på vem jag var osv..
Ärligt så kommer jag faktiskt inte ihåg alltför mycket om tiden i Norberg, ibland känns det som att jag bodde där i knappa halvåret o ibland som att det skulle varit minst sju svåra år.
Jag tror jag bodde där strax över 2 år innan jag flyttade vidare - en annan historia det.
I Norberg, jag var alltså 13 när vi flyttade dit, jag började på Centralskolan i februari så det var en månad in på vårterminen i sjuan.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det egentligen var i början i skolan mer än det att jag verkligen inte ville gå där. Jag ville ju gå kvar i den gamla högstadieskolan med mina vänner inte på ett nytt och främmande ställe.
Jag kommer också ihåg att jag nästan från första stund från att vi flyttade till Norberg så ville jag därifrån, jag ville verkligen inte bo där, överhuvudtaget! Fast som 13-åring har man inte så många val mer än att följa med sin familj (min mamma, lillasyster och lillebror) när det ska flyttas. Jag drömde däremot om att få flyta hem till min pappa, han bodde kvar i vår gamla kommun dock en bit ut på landet. Jag vet att jag tog upp det med min mamma som blev allt annat än glad över att få höra att jag inte längre ville bo hos henne och när jag försökte ta upp det med min pappa, om att eventuellt få flytta till honom och sen få gå i min gamla skola så var det visst inget alternativ. Egentligen vet jag inte riktigt varför, jag tror att det hade med att göra att pappa jobbade borta mycket, hela veckorna och att jag därför skulle vara ensam. Sen var det säkert mer strul eftersom han bodde en bit ut på landet så det gick ju inga bussar i närheten så att ta sig någonstans var definitivt ett problem. Sen ärligt så tror jag att min mamma var emot idén helt och hållet.
Så.. jag började i Centralskolan, mot min vilja, med besvikelse och en väldig känsla av att ha blivit helt förbisedd gällande hela denna flytt. Det var förvisso inte långt mellan Norberg och Fors, utanför Avesta där vi bodde innan men samma sak där, Jag kunde inte "bara" ta bussen för att träffa gamla vänner. Jag trodde ganska snabbt också att dom bara glömt mig för att gå vidare med sina liv.
- Även fast jag hade vänner tidigare så kände jag mig ändå lätt ensam och utanför. I efterhand vet jag fortfarande inte varifrån eller varför jag kände så.
Som jag kommer ihåg det (det mesta är som sagt luddigt) gick det ändå rätt okej att börja skolan, självklart var det nervöst och så men jag tror att "jag kom in" relativt snabbt. Själva högstadiet var ju fortfarande nytt i jämförelse till mellanstadiet och även om de andra eleverna i Norberg hade känt varandra ett tag så var det faktiskt nytt för dem också.
Jag fick lite kontakt med vissa ur min klass, kanske inte vänner direkt men ändå några att prata och kunna hänga med i skolan. Lektionerna gick också an även fast min motivation inte var på plats så tror jag att jag i början gjorde helt okej ifrån mig, betygsmässigt såg det ändå så ut.
Jag kommer inte ihåg så många lektioner egentligen, det var ett fåtal som jag gillade bland annat svenska, engelska, kemi, fysik och biologi. Matten var lika svår då som nu om inte svårare för jag fick inte ihop det alls, jag fattade helt enkelt inte och det har jag ju fått lite mer svar på varför nu när jag blivit äldre - Dyskalkyli.
Fast svensklektionerna har jag alltid tyckt om, jag har alltid gillat att skriva, läsa och lära mig om ord, dess betydelse och uppkomst. Kemi var jag duktig på, jag hade iaf ett starkt VG och likadant med biologi, båda de ämnena var och är intressanta.
Jag kommer ihåg läraren vi hade i kemi, han var speciell och hade senare invändningar om vilka kompisar jag umgicks med osv.. Nu förstår jag att han bara ville väl, då tyckte jag nog mest att han var knäpp som ens yttrade sig om vilka jag skulle eller inte skulle umgås med.
Det var nog i slutet av sjuan som jag fick mer vänner som jag faktiskt umgicks med efter skolan, vi blev tillslut ett gäng tjejer som hängde ihop rätt mycket. På skolavslutningsdagen från sjuan vet jag att jag vart riktigt glad för jag vart medbjuden på nån slags fest eller vad man nu ska kalla det. Många ungdomar som samlades nere vid det som kallas Prostudden, det grillades, dracks och mycket folk var det och inte bara från vår årskull o säkert inte bara från högstadiet.
Jag var så glad som fick följa med och det är ett av få minnen som jag har där jag känner att jag inte var utanför.
En av mina blivande vänner, som var nått år yngre träffade jag där, hon gick inte i högstadiet utan skulle börja till hösten. Jag kommer ihåg att jag både blev förvånad men samtidigt, jag hittar inte riktigt ordet men förundrad kanske, över hennes beteende, hennes sätt att vara och även det att hon precis bara gått ut sexan, mellanstadiet, men hängde omkring och verkade känna så många som var fler år äldre. Förvisso hade hon en äldre bror så det kan ju ha med saken att göra men det visste jag inte där och då.
Sommarlovet fortgick, jag har riktigt svårt att komma ihåg vad vi gjorde och vad som hänt just den sommaren, det blandas ihop väldigt mycket i mitt huvud och jag har svårt att separera åren. Med andra ord vet jag inte vilken sommar som egentligen minnena är ifrån, vissa minnen känns som att det borde vara från sommarlovet till åttan medan det samtidigt kan kännas som att det borde vara sommarlovet efter, alltså till nian.
Jag vet inte riktigt varför det hela tiden ska vara så luddigt och diffust men många av mina minnen från förr är så och det kanske helt enkelt bara blir så ju äldre man blir ;) Fast jag kan tycka att det är obehagligt att ha så lite minnen och framförallt inte kunna placera dessa rätt.
Ändock, tillbaka till avslutningsdagen från sjuan. Det var fest och jag kommer ihåg att jag vara glad över att få vara där med så många andra.
Jag hade sedan tidigare redan provat dricka alkohol o även rökt cigaretter, det var iaf ett par år tidigare men denna kväll rökte jag inte och som mest drack jag nog 2 folköl. Att bli full eller berusad bland så mycket nya människor skrämde mig och gjorde mig nervös så jag skippade det helt enkelt. Jag har för mig att jag spelade lite berusad för att inte sticka ut, jag var glad över att klarat terminen i "hemska Norberg", funnit lite vänskap och som skrivet glad över att få vara med.
Serien får mig att tänka tillbaka till en av alla gånger då jag försökte ta livet av mig. En av de första gångerna tror jag att det kan ha varit. Då gick jag i högstadiet i Norberg.
Jag var destruktiv innan men det blev lite som en utlösande faktor när vi flyttade till Norberg, jag blev tvungen att byta skola efter att bara hunnit en termin i min gamla högstadieskola med mina gamla vänner. Så väl i Norberg stod jag ganska så ensam, utan kompisar o kände mig allmänt utanför även efter det att jag lyckades få lite vänner. Som ny så vart man ändå ganska uppmärksammad i skolan och ganska så många sökte sig till mig, antagligen mest av nyfikenhet på vem jag var osv..
Ärligt så kommer jag faktiskt inte ihåg alltför mycket om tiden i Norberg, ibland känns det som att jag bodde där i knappa halvåret o ibland som att det skulle varit minst sju svåra år.
Jag tror jag bodde där strax över 2 år innan jag flyttade vidare - en annan historia det.
I Norberg, jag var alltså 13 när vi flyttade dit, jag började på Centralskolan i februari så det var en månad in på vårterminen i sjuan.
Jag kommer inte riktigt ihåg hur det egentligen var i början i skolan mer än det att jag verkligen inte ville gå där. Jag ville ju gå kvar i den gamla högstadieskolan med mina vänner inte på ett nytt och främmande ställe.
Jag kommer också ihåg att jag nästan från första stund från att vi flyttade till Norberg så ville jag därifrån, jag ville verkligen inte bo där, överhuvudtaget! Fast som 13-åring har man inte så många val mer än att följa med sin familj (min mamma, lillasyster och lillebror) när det ska flyttas. Jag drömde däremot om att få flyta hem till min pappa, han bodde kvar i vår gamla kommun dock en bit ut på landet. Jag vet att jag tog upp det med min mamma som blev allt annat än glad över att få höra att jag inte längre ville bo hos henne och när jag försökte ta upp det med min pappa, om att eventuellt få flytta till honom och sen få gå i min gamla skola så var det visst inget alternativ. Egentligen vet jag inte riktigt varför, jag tror att det hade med att göra att pappa jobbade borta mycket, hela veckorna och att jag därför skulle vara ensam. Sen var det säkert mer strul eftersom han bodde en bit ut på landet så det gick ju inga bussar i närheten så att ta sig någonstans var definitivt ett problem. Sen ärligt så tror jag att min mamma var emot idén helt och hållet.
Så.. jag började i Centralskolan, mot min vilja, med besvikelse och en väldig känsla av att ha blivit helt förbisedd gällande hela denna flytt. Det var förvisso inte långt mellan Norberg och Fors, utanför Avesta där vi bodde innan men samma sak där, Jag kunde inte "bara" ta bussen för att träffa gamla vänner. Jag trodde ganska snabbt också att dom bara glömt mig för att gå vidare med sina liv.
- Även fast jag hade vänner tidigare så kände jag mig ändå lätt ensam och utanför. I efterhand vet jag fortfarande inte varifrån eller varför jag kände så.
Jag fick lite kontakt med vissa ur min klass, kanske inte vänner direkt men ändå några att prata och kunna hänga med i skolan. Lektionerna gick också an även fast min motivation inte var på plats så tror jag att jag i början gjorde helt okej ifrån mig, betygsmässigt såg det ändå så ut.
Jag kommer inte ihåg så många lektioner egentligen, det var ett fåtal som jag gillade bland annat svenska, engelska, kemi, fysik och biologi. Matten var lika svår då som nu om inte svårare för jag fick inte ihop det alls, jag fattade helt enkelt inte och det har jag ju fått lite mer svar på varför nu när jag blivit äldre - Dyskalkyli.
Fast svensklektionerna har jag alltid tyckt om, jag har alltid gillat att skriva, läsa och lära mig om ord, dess betydelse och uppkomst. Kemi var jag duktig på, jag hade iaf ett starkt VG och likadant med biologi, båda de ämnena var och är intressanta.
Jag kommer ihåg läraren vi hade i kemi, han var speciell och hade senare invändningar om vilka kompisar jag umgicks med osv.. Nu förstår jag att han bara ville väl, då tyckte jag nog mest att han var knäpp som ens yttrade sig om vilka jag skulle eller inte skulle umgås med.
Det var nog i slutet av sjuan som jag fick mer vänner som jag faktiskt umgicks med efter skolan, vi blev tillslut ett gäng tjejer som hängde ihop rätt mycket. På skolavslutningsdagen från sjuan vet jag att jag vart riktigt glad för jag vart medbjuden på nån slags fest eller vad man nu ska kalla det. Många ungdomar som samlades nere vid det som kallas Prostudden, det grillades, dracks och mycket folk var det och inte bara från vår årskull o säkert inte bara från högstadiet.
Jag var så glad som fick följa med och det är ett av få minnen som jag har där jag känner att jag inte var utanför.
En av mina blivande vänner, som var nått år yngre träffade jag där, hon gick inte i högstadiet utan skulle börja till hösten. Jag kommer ihåg att jag både blev förvånad men samtidigt, jag hittar inte riktigt ordet men förundrad kanske, över hennes beteende, hennes sätt att vara och även det att hon precis bara gått ut sexan, mellanstadiet, men hängde omkring och verkade känna så många som var fler år äldre. Förvisso hade hon en äldre bror så det kan ju ha med saken att göra men det visste jag inte där och då.
Sommarlovet fortgick, jag har riktigt svårt att komma ihåg vad vi gjorde och vad som hänt just den sommaren, det blandas ihop väldigt mycket i mitt huvud och jag har svårt att separera åren. Med andra ord vet jag inte vilken sommar som egentligen minnena är ifrån, vissa minnen känns som att det borde vara från sommarlovet till åttan medan det samtidigt kan kännas som att det borde vara sommarlovet efter, alltså till nian.
Jag vet inte riktigt varför det hela tiden ska vara så luddigt och diffust men många av mina minnen från förr är så och det kanske helt enkelt bara blir så ju äldre man blir ;) Fast jag kan tycka att det är obehagligt att ha så lite minnen och framförallt inte kunna placera dessa rätt.
Ändock, tillbaka till avslutningsdagen från sjuan. Det var fest och jag kommer ihåg att jag vara glad över att få vara där med så många andra.
Jag hade sedan tidigare redan provat dricka alkohol o även rökt cigaretter, det var iaf ett par år tidigare men denna kväll rökte jag inte och som mest drack jag nog 2 folköl. Att bli full eller berusad bland så mycket nya människor skrämde mig och gjorde mig nervös så jag skippade det helt enkelt. Jag har för mig att jag spelade lite berusad för att inte sticka ut, jag var glad över att klarat terminen i "hemska Norberg", funnit lite vänskap och som skrivet glad över att få vara med.
Tillbaka till nuet; Eftersom mina minnen är som dom är och jag faktiskt funderar så mycket just nu så gick jag upp på vinden, letade reda på de dagböcker jag har och jag har många! Har nog skrivit dagbok sen jag var 7-8 år och de flesta ska finnas kvar.
Nu letade jag såklart efter de som fanns efter högstadietiden, jag hittade inte alla men det var inte alls så länge sedan jag hade dagböckerna nere så jag visste iaf vart vissa låg och dessa har jag nu och tänkte gå igenom lite.
Det är dock så jobbigt att läsa många gånger, det är så svart och många känslor kommer igen. Men det var ju det där mörka, svarta och jobbiga jag ofta behövde skriva bort även fast det inte alla gånger fungerade så bra som jag ville så försvann lite ut i böckerna.
Så, jag fortsätter detta skrivande när jag läst lite, jag har redan tappat tråden så många gånger i detta inlägg men återigen så vill jag skriva ur mig. Trots de jobbiga känslor så känns det som att jag behöver gå tillbaka, minnas och skriva nytt, skriva om för att släppa och gå vidare...
💭；
🕆⚓♡
Några hjälpsamma länkar som jag även ska försöka lägga till på själva bloggsidan :
