💭
Häromdagen så märkte jag en sak med mig själv..
Att jag ibland får känslan av att se eller höra något för såväl första som sista gången i mitt liv, det är sällan det är första gången och den sista vet man ju egentligen aldrig. Ofta får jag känslan när jag lyssnar och/eller kollar på fåglar, det är nog de jag lyssnar till som mest medan jag väldigt ofta kan betrakta himlen, huvudet i blå ni vet ;)
Som när jag fick hörapparaten och använde den för första gången och faktiskt hörde allt fågelkvitter mer än vanligt, då var det iaf en första gång och vad jag njöt. Det var faktiskt riktigt mäktigt att kunna höra relativt ordentligt för första gången på väldigt länge, nästan för första gången i mitt liv.
Kanske kan jag verka mer melankolisk eller melodramatisk än vad jag ändå är men just det där med sista gången i ens liv är verkligen en gåta eller vad man ska säga. Man vet faktiskt inte när det är dag för en att dra sig vidare.
Jag själv trodde aldrig att jag skulle bli så gammal som jag nu är, jag vet egentligen inte varför jag alltid trott så, jag trodde bara helt enkelt att jag skulle dö ung och jag har ju även gjort så många, alldeles för många försök till att avsluta mitt liv.
Är säkert lite det som har med att göra att jag på nytt upptäcker saker i min omgivning, betraktar dessa och på något sätt suger i mig njutning av även den minsta upplevelsen.
Fler borde egentligen ta sig tid att bara finnas, andas och upptäcka alla dessa små ting vi har runt omkring oss, de finns nästan hela tiden men många avfärdar de nog alldeles för snabbt.
Jag tror att det kan vara så iaf och därav också kan jag ses som lite av en tokig, svävande, drömmande flummig människa som kan stå rakt upp och ner för att bara kika på vanliga änder. Det är häftigt att se dessa vanliga änder hur dom paddlar med sina små simfötter, guppar runt på älven och nästan svävar fram på vattenytan..
Ja, jag drömmer och är i det blå ganska så ofta men jag gillar det och jag njuter faktiskt av livet på ett för mig relativt nytt sätt, och det är skönt!
❤
Att jag ibland får känslan av att se eller höra något för såväl första som sista gången i mitt liv, det är sällan det är första gången och den sista vet man ju egentligen aldrig. Ofta får jag känslan när jag lyssnar och/eller kollar på fåglar, det är nog de jag lyssnar till som mest medan jag väldigt ofta kan betrakta himlen, huvudet i blå ni vet ;)
Som när jag fick hörapparaten och använde den för första gången och faktiskt hörde allt fågelkvitter mer än vanligt, då var det iaf en första gång och vad jag njöt. Det var faktiskt riktigt mäktigt att kunna höra relativt ordentligt för första gången på väldigt länge, nästan för första gången i mitt liv.
Kanske kan jag verka mer melankolisk eller melodramatisk än vad jag ändå är men just det där med sista gången i ens liv är verkligen en gåta eller vad man ska säga. Man vet faktiskt inte när det är dag för en att dra sig vidare.
Jag själv trodde aldrig att jag skulle bli så gammal som jag nu är, jag vet egentligen inte varför jag alltid trott så, jag trodde bara helt enkelt att jag skulle dö ung och jag har ju även gjort så många, alldeles för många försök till att avsluta mitt liv.
Är säkert lite det som har med att göra att jag på nytt upptäcker saker i min omgivning, betraktar dessa och på något sätt suger i mig njutning av även den minsta upplevelsen.
Fler borde egentligen ta sig tid att bara finnas, andas och upptäcka alla dessa små ting vi har runt omkring oss, de finns nästan hela tiden men många avfärdar de nog alldeles för snabbt.
Jag tror att det kan vara så iaf och därav också kan jag ses som lite av en tokig, svävande, drömmande flummig människa som kan stå rakt upp och ner för att bara kika på vanliga änder. Det är häftigt att se dessa vanliga änder hur dom paddlar med sina små simfötter, guppar runt på älven och nästan svävar fram på vattenytan..
Ja, jag drömmer och är i det blå ganska så ofta men jag gillar det och jag njuter faktiskt av livet på ett för mig relativt nytt sätt, och det är skönt!
❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar