Kanske en första och en sista gång..

💭

Häromdagen så märkte jag en sak med mig själv..
 Att jag ibland får känslan av att se eller höra något för såväl första som sista gången i mitt liv, det är sällan det är första gången och den sista vet man ju egentligen aldrig. Ofta får jag känslan när jag lyssnar och/eller kollar på fåglar, det är nog de jag lyssnar till som mest medan jag väldigt ofta kan betrakta himlen, huvudet i blå ni vet ;)
Som när jag fick hörapparaten och använde den för första gången och faktiskt hörde allt fågelkvitter mer än vanligt, då var det iaf en första gång och vad jag njöt. Det var faktiskt riktigt mäktigt att kunna höra relativt ordentligt för första gången på väldigt länge, nästan för första gången i mitt liv.
Kanske kan jag verka mer melankolisk eller melodramatisk än vad jag ändå är men just det där med sista gången i ens liv är verkligen en gåta eller vad man ska säga. Man vet faktiskt inte när det är dag för en att dra sig vidare.
Jag själv trodde aldrig att jag skulle bli så gammal som jag nu är, jag vet egentligen inte varför jag alltid trott så, jag trodde bara helt enkelt att jag skulle dö ung och jag har ju även gjort så många, alldeles för många försök till att avsluta mitt liv.
Är säkert lite det som har med att göra att jag på nytt upptäcker saker i min omgivning, betraktar dessa och på något sätt suger i mig njutning av även den minsta upplevelsen.
Fler borde egentligen ta sig tid att bara finnas, andas och upptäcka alla dessa små ting vi har runt omkring oss, de finns nästan hela tiden men många avfärdar de nog alldeles för snabbt.
Jag tror att det kan vara så iaf och därav också kan jag ses som lite av en tokig, svävande, drömmande flummig människa som kan stå rakt upp och ner för att bara kika på vanliga änder. Det är häftigt att se dessa vanliga änder hur dom paddlar med sina små simfötter, guppar runt på älven och nästan svävar fram på vattenytan..
Ja, jag drömmer och är i det blå ganska så ofta men jag gillar det och jag njuter faktiskt av livet på ett för mig relativt nytt sätt, och det är skönt!
❤

Från en oro till en annan..

🕊💭
Mycket tankar, mycket känslor just nu.
Jag ska försöka börja arbetsträna alternativt arbeta 25% jag vet inte alls vilket det blir, och jag känner mig ganska så jäklans rädd, nervös och faktiskt ensam.
Mest nervös är jag för att jag faktiskt inte vet hur det ska bli, alltså inte ens när jag ska börja eller hur jag ska börja. Jag vet hittills bara att sjukskrivningen tar slut nu i slutet av mars och jag känner mig egentligen inte redo att börja jobba, eller jo jag gör det men jag vet inte hur mycket 25% egentligen är eller blir. Jag vill absolut inte gå ut för hårt efter att ha varit sjukskriven så länge och jag har ju inte känt mig "frisk" speciellt länge, knappt 6 månader. Jag vill inte riskera att halka tillbaka i en ny sjukskrivning, jag vill kunna fortsätta framåt nu. Även om det blir något bakslag ska jag kunna resa mig upp utan att ta åt mig alldeles för mycket.

Det som jag saknar mest är nog att det inte blivit något möte mellan arbetsgivare, psyk och försäkringskassan.. Jag har liksom halkat som vanligt lite där mellan det där jäklans stolarna.. Jag har tagit upp det med psyk ett par gånger och dom har upp över öronen med överbelastning så eftersom jag inte löper nån direkt suicidrisk så prioriteras jag inte och det kan jag förstå men jag vill ändå att det ska bli av utan att behöva tjata till sig allt, det tar så mycket energi som jag faktiskt inte riktigt har.. Jag vill ju helst rikta min energi till att komma igång med en "riktigt" vardag som inte innebär att sitta hemma .. Fast de senaste månaderna har jag faktiskt inte suttit hemma enbart. Jag har varit ute, vågat träffa lite folk, tagit promenader och ja.. lite mer aktiv helt enkelt och det gör mig riktigt gott! Det känns riktigt, riktigt bra att inte vara rädd för att kanske möta någon man kanske måste prata med eller att slippa känna ångest innan man ens satt foten utanför ytterdörren. Jag har fortfarande ångest men inte alls i närheten av så många attacker som tidigare.. Dom kunde verkligen gå i ett o det kändes som att det aldrig skulle ta slut.. Eller som att livet aldrig skulle ta slut, för just i de stunder önskade jag så mycket att hjärtat bara kunde sluta slå, att allt tog slut - det gör jag inte längre! Det känns häftigt att även om jag kan vara deppig så har den där dödslängtan nästan helt försvunnit.

Men ja.. Det är ändå väldigt mycket oro just nu och rädsla men jag försöker "ta mig samman" och börja i en ände så får vi se vad det blir. Har ringt psyk ytterligare en gång och väntar på återkoppling, ska få till ett möte med min chef o även försäkringskassan o se vad dom säger och tycker. Jag kanske inte behöver känna mig så ensam, jag kanske bara behöver få tag på alla dessa människor och faktiskt våga fråga lite mer.