Att ta sig ut

✎

Gårdagens stress var kvar tills jag la mig.

Tog också lite tid innan jag verkligen klarade av att ta mig ut och iväg för att handla.

Jag vet inte riktigt vad det egentligen är som gör det så himlans svårt att ta mig utanför dörren- Det känns som om att det inte spelar någon större roll om jag skulle sminka mig eller klä mig bättre. Förut var det ju mer så men självklart är det ännu svårare de dagar jag har den där känslan av att bara vara ful o se hemsk ut, vilket jag iofs gör rätt ofta men jag lägger inte större tid på att sminka mig som förr.

Jag orkar helt enkelt inte göra det för det känns många gånger som att det just inte spelar någon roll. Det är en jobbig känsla att nästintill aldrig känna mig tillfreds med mig själv eller hur jag ser ut, ibland inte ens hur jag är. Det är något jag kämpar med konstant, att försöka acceptera mig för den jag är helt o hållet.

Ibland känns det så meningslöst att sminka o klä upp mig då jag då bara känner mig bleh. Jag önskar att jag iaf någon gång bara kan känna typ "Äh, jag duger!" Jag kan nog räkna på en hand när jag haft en sån tanke eller känsla om mig själv.

Det går åt rätt mycket energi av att så ofta känna mig oduglig, att ha så mycket självförakt och hat och sen inte att veta hur jag ska göra för att må bättre i och med mig själv. Jag har ju känt såhär sen jag var så väldigt liten så det är ju inget som kommer ändras speciellt snabbt utan är nog ett livslångt arbete, ett dagligt arbete.

✎

Döden - Livet - Ångesten

Jag vill så ofta ge upp, kasta in handduken, säga farväl osv osv.. Men ändock så vill jag inte ge upp eller dö men jag är inte rädd, jag är allt annat än rädd för att dö.

Jag vet att många människor lever med eller upplever dödsångest, sen jag var lite sa till o med min egna mamma att jag har dödslängtan. Egentligen så har jag livsångest och jag kämpar flera gånger varje dag med att hitta lust, vilja, ork och glöd för att leva - mest överleva dessvärre.

Jag undrar om inte jag skulle kunna vara en dödsdoula..?

Jag ser verkligen inte döden som något mörkt eller hemskt. En anledning till att jag inte är FÖR dödsstraff, det är i min mening för enkelt men samtidigt, lider man av dödsångest så är det inte enkelt för denne iofs men nä, jag anser ändå att dödstraff inte är så mycket straff ändå.

Undra om death row kan liknas skärselden..?

♏✈✦✔❤✉ ☺✉✌❤ ✔💭✒⚓🎀👉✝☠🕆🕇🕱🕊☮;；✍✎❢❣❧❦♁🎃🌻🍀💬💝♡💟

Status Hjärndimma

;✎

Dom pratar om hjärntrötthet på TV4 Nyhetsmorgon. Det blir delade känslor när jag hör. Ena sidan blir otroligt glad över att det faktiskt pratas om, nu äntligen efter alla år när jag försökt beskriva hur jag känner när jag säger att jag är trött. Jag brukar förvisso kalla det hjärndimma för det känns verkligen som att det är dimma i hela skallen.

Andra sidan är att jag blir ledsen men kanske lite arg också. Jag har lidit av detta till och från i sååå många år!

Det värsta är verkligen glömskan, det är både jobbigt och pinsamt. Även fast jag inte riktigt kan rå för det så är det hemskt när något någon sagt är helt borta ur minnet. 

Speciellt om min dotter berättat något och jag känner mig nollställd då det inte alls finns i minnet. Och alltid är det ju sånt man gärna vill komma ihåg som är försvunnet.

Sen den enorma mattheten, tröttheten som inte går att vila bort, när jag blir tvungen arr släpa mig själv fram. Det kräver så mycket energi till de minst basala saker.

Att bara behöva gå på toaletten kan kännas som att bestiga ett berg och för att inte tala om duscha, laga mat och även att integrera med folk.

Då kan jag känna mig både tom men ändå fylld av ludd - Dimma och dis, grått och dunkel!

Jag har försökt förklarat för så många runtomkring mig i alla dessa år och nu äntligen pratas det faktiskt om, det är inte främmande för människor och framför allt inom sjukvården.

Nu slipper man känna sig idiotförklarad när man försöker berätta hur hjärnan och kroppen känns, även om det fortfarande finns vissa som helt enkelt inte vill förstå och sådana människor måste man försöka strunta i.

;✎☮

Stress

Jag har en tendens till att lätt känna mig stressad, helt utan anledning. Som idag, det finns inget som jag måste göra eller skynda till men ändock så känner jag enorm stress och när jag kommer och tänka på att jag är så stressad så kan jag självklart känna mig mer stressad för att jag stressar upp mig för att jag stressar i onödan. Så ja, jag försöker gå här hemma o göra lite småsaker, småplock och på något vis inte stressa. Det går sådär. Jag vill inte gärna börja med något som kan bli lämnat mitt i, vilket sker ofta! Har redan ganska många saker här hemma som är påbörjade men där jag fastnat mitt i liksom. 

Jag har idag iaf tagit tag i köket eller disken iaf. Köksbordet är fortfarande full med saker som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av. Vi använder inte köksbordet heller till mer än att lägga saker på. Vet inte hur det egentligen kommer sig men det är inget skönt att sitta där o speciellt inte under dagarna med sol för det är för varmt och ljust, ska försöka hitta nå rullgardiner detta år så kanske man kan sitta där lite mer.

Det är ändå rätt mysigt att sitta och äta vid ett köksbord någon gång ibland. 

Men jo, jag ska hinna handla idag men det är knappast något jag behöver känna stress för med tanke på att affären har öppet till nästan natt.

♏✈✦✔❤✉ ☺✉✌❤ ✔💭✒⚓🎀👉✝☠🕆🕇🕱🕊☮;；✍✎❢❣❧❦♁🎃🌻🍀💬💝♡💟

Trauma

❤✎

Igår hade vi uppföljningsmöte för min dotter på Soc med hennes kontakt där.

Det är dags att avsluta efter ett par år och det känns bra att hon vuxit så mycket och haft ett sådant bra stöd från hennes kontakt där.

Jag själv däremot får sån jäkla ångest och så otroligt mycket skuldkänslor över vad hon fått vara med om.

Att min otroligt dåliga psykiska hälsa gått ut över henne, att jag tillåtit mitt mående drabbat henne.

Jag kan liksom inte förlåta mig själv!

Samtidigt vet jag att vi måste gå vidare. Min dotter ska påbörja en traumabehandling vilket känns bra och jag hoppas verkligen att hon både orkar gå igenom den och att hon får rätt verktyg för att fortsätt framåt. Vem vet om det kanske även kommer hjälpa mot all skuld jag känner eller kanske inte hjälpa men att det kanske inte bara känns som att den skada jag åsamkat min dotter har förstört henne.

Att hon fick genomlida att se sin mamma skada sig själv så pass mycket att det kunde gått så illa så att hon stod utan mamma.

Jag försökte aldrig ta livet av mig även om det är så det blivit kallat. Jag ville skära för att släppa ut ångest men ångesten var så stark så jag tappade helt enkelt kontrollen över hur djupt jag skar.

Det blev så mycket blod och det blev så djupt att jag fick åka i ilfart med ambulans och även operera handleden. 

Det är många år sedan men jag har fortfarande annorlunda känsel, så ja, det blev så mycket mer allvarligt än tänkt och mitt i allt fanns min dotter.

Jag kan inte ens föreställa mig vad som gick igenom henne lilla huvud och jag önskar så mycket att jag kunde få det ogjort. Det är sällan jag känner just ånger, gjort är gjort och går inte att ändra men just denna händelse är otroligt mycket ånger och ångest men jag hoppas verkligen att skuldkänslan någon gång jag minska.

Visst förtjänar jag att ändå känna mig dålig som utsatte henne för detta men att gå med skuld gör inget bättre heller.

❤✎ ;