En planerad död vart ett planerat liv..

💭⚓

Jag tänker på livet men jag tänker också på döden. Jag tänker rätt mycket på döden men det skrämmer mig inte, det har det aldrig gjort. Kanske när jag var ett barn men inte vad jag kan komma ihåg.
Jag har haft en otrolig dödslängtan sen jag var ett barn, istället för att vara rädd för att dö så såg jag det som en räddning från livet. Jag har nog inte uppskattat livet förrän nu på sista åren, jag har hittat saker o människor som är värda att leva för.
I alla mina mörka dagar tänker jag på det, på det jag fortfarande har kvar att uppleva, att få se o att känna. Vissa dagar hjälper det inte helt men jag vill ändå inte fly livet helt o hållet längre. Jag har ingen tanke på att vare sig ta livet av mig eller sakta självdö, jag vill leva hur ont livet än gör mig, hur ledsen jag än kan vara o hur sorgen jag än må känna mig så uppskattar jag ändå att jag får känna och vara med om allt, det jag har hunnit vara med om och vad som komma skall.

Jag tror på något efter döden men längtan att få se vad det är har försvunnit och det är bra, jag hinner dit. Jag kan ändå fantisera om hur jag kommer att dö, inte på ett romantiserat vis utan med en undran om hur och när det kommer ske. Kommer jag bli gammal, kommer jag dö imorgon, nästa vecka eller idag. Kommer det vara i en olycka, sjukdom eller ålderdom.. Det spelar ingen roll men tanken har jag ofta ändå.

Jag har planerat min begravning till viss del. Den ska vara öppen för alla, de som vill komma får det. En minnestund där det gärna får servera Silviakaka o lussekatter för det är sådan jag själv tycker om. Jag behöver inte bli begravd utan att bli kremerad är nästan det jag själv skulle välja men efterlevande får bestämma men jag vill inte att det ska vara för påkostat utan billigast möjligt.
Jag vill inte att svart klädsel ska vara klädkod, gärna mycket färger. Man hyllar det liv jag levt och den fortsättning jag gör efter att döden inträffat även fast det kan kännas sorgligt just då.

Det skönaste av allt är ändå att jag känner att jag vill leva, det är mäktig känsla när man inte känt så tidigare, jag omfamnar den känslan och bär den inom mig, påminner mig själv att det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. ♡

Jag ser en framtid..

✎💬

Igår var jag hos min psykolog, kändes riktigt bra. Det är skönt att kunna sitta där o prata o inte bara bli ledsen. Nog för att jag blev tårögd men det var snarare av en vilja att göra något, att skapa en förbättring för inte bara mig själv utan även för andra.
Jag klurar ju mycket på vad jag skulle vilja göra, vad jag vill bli o sådär.
Jag vill hjälpa andra, jag vill stötta andra o göra någon nytta här i livet. Jag vet inte riktigt hur eller så men när jag gör minsta lilla för andra så mår jag bra, det känns som att jag får en mening. Jag tycker om att hjälpa med minsta lilla sak, som att ge råd även om det gäller vilken tröja nån ska köpa eller att bara lyssna. När någon kanske frågar mig om jag vet vart man kan hitta något på affären så blir jag glad att finnas till.
Egentligen skulle jag nog vilja göra något för utsatta barn, bygga upp o stärka individerna för att bli hållbara vuxna. Bygga upp deras värld liksom men jag vet inte hur, det skrämmer mig samtidigt o jag tvivlar på mig själv, att jag ska klara något sådant. Fast jag försöker att se bortom mina rädslor o mitt tvivlande på mig själv.
Jag har faktiskt klarat en hel del i mitt liv så även om jag känner mig svag många gånger så har jag någon slag styrka inom mig o det är den jag vill dela med mig av.
Jag är inte riktigt där ännu, att börja jobba med något som kanske blir väldigt tufft men jag är på väg, på väg till att må bättre, igen och denna gång försöker jag få det att hålla. Jag försöker gå ur mina onda spiraler, att känna igen när jag håller på att sjunka, känna känslan men även att låta den passera.
Inte så lätt som det är att skriva o ständig kamp men jag ger inte upp!

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och sen ta mig ut, det är ljusare idag så jag ska passa på o det gör mig gott även om det kan kännas tufft nu innan.

Mot en framtid..

💭👉✎

Ute är det snöstorm idag, inget som jag direkt gillar o speciellt inte när det samtidigt blåser så fruktansvärt kallt. Har aldrig haft mycket till övers för vinterhalvåret.
Det är ofta en jobbig tid i mitt liv. Dagarna är ständigt mörka, kylan är påtaglig och snön eller slasket är bara drygt. Jag har också tidigare frusit som bara den, troligen för att jag varit så usel på att klä mig rätt samt att jag var lättfrusen förut. Sen känns det ju så klumpigt vad man än har på sig.
Nä tacka vet jag vår, sommar och höst. Våren där man ser allt få liv igen, sommaren med värme (även om den kan vara frånvarande) o så hösten alla härlig färger o lätta luft. I dessa årstider kan jag se glädje och dagdrömma mig bort så lätt.

Men ja, nu är det vinter o snön yr utanför köksfönstret medan jag själv sitter inne i värmen, skriver, dricker kaffe o ska efter detta sätta mig o virka.
Jag är ganska så instängd nuförtiden, jag vet inte riktigt heller hur jag ska ta mig ut, utanför hemmets vrå. Jag blir lätt nervös o ångestfylld bara av tanken att behöva gå ut och rädslan är väl den att jag ska behöva möta människor, egentligen vet jag inte riktigt vart all osäkerhet kommer ifrån men jag har målat upp en bild i huvudet som etsat sig fast. Jag får alltför ofta för mig att folk skrattar åt mig, pratar om mig o tycker att jag är nån jäkla idiot typ. Det bottnar sig i min egna osäkerhet o även i det att jag dragit mig tillbaka alltför mycket.
Den sociala biten är sen länge borta och inte blev det bättre med att jag har varit sjukskriven så länge.
Dock har jag börjat känna mig ensam, påtagligt ensam och saknar det där med att ha vänner, umgänge och social kompetens. Jag vill inte längre bara vara inne eller ensam, jag vill inte bara gömma mig för världen!
Men vägen är även där lång, mycket som jag behöver jobba på o med men eftersom jag nu saknar det så har ändå gnistan tänds och jag omfamnar den så mycket jag kan, alla dagar kanske inte går lika bra som vissa men att bara en dag går bra är bättre än ingen.
Att i vuxen ålder försöka se sig om efter vänner är svårt, hur träffar man egentligen vänner?
Och hur träffar man dem när jag är så rädd hela tiden? 
Först måste jag väl sluta styras av rädslan, sluta racka ner på mig själv och våga öppna mina ögon.
Då jag inte just nu har någon arbetsplats så har jag inte så lätt att knyta kontakter där heller o ärligt så kanske jag är lite kräsen för på min arbetsplats (om jag inte vore sjukskriven) så finns det inte direkt någon som jag vill ha som vän därifrån. Ytlig bekantskap kanske men att umgås på fritiden skulle göra mig galen, ännu mer galen ;) De flesta där tänker alldeles för annorlunda och inskränkt så att försöka föra konversationer leder ingenvart, det finns inget intellekt och för mig att sitta där och nästan låtsas passar inte. Jag blir mest arg och det vågar jag inte visa, mest för att det inte heller skulle leda någon vart men sen gillar jag inte att visa min ilska eller frustration.
Så ja, vänner på jobbet är borträknat.

Jag hoppas däremot att jag via psykiatrin samt försäkringskassan ska få börja med en alternativ rehab-åtgärd som ska leda mig vidare o tillslut i rätt riktning, eller någon riktning som kan hjälpa mig att bygga upp lite självförtroende och självkänsla.
Det känns läskigt att börja på något nytt men samtidigt så spännande, jag vet inte när det blir men inom snar framtid hoppas jag på.
Vi ska skynda långsamt för nu ska det gå mot det mer hållbara sättet.

⚓💟

Agerande förändringar

⚓💟

Min det här "En början" går inte så bra, jag börjar om konstant känns det som, det blir nästan sådär klyschigt - att börja om, finna sig själv o bla bla.. Lagom till att det blivit nytt år också 😉
Fast nu jag bestämt mig, jag kan inte hålla på såhär längre!

I slutet av oktober lyckades jag göra mig illa, jag skar mig o så pass rejält att ena artären i handleden samt senor och nerver skars av. Jag förlorade mycket blod o de var tvungna att operera. Operationen gick okej men jag har inte full känsel o det är inte säkert att den återkommer, fast det är inget som stör så mycket, funktionen i handen är ju ändå okej.
Att jag skadade mig själv är ändå inte det värsta, det är alla skador jag orsakade andra i min omgivning. Jag bröt förtroendet och det gör mig så mycket mer ont än de alla gånger jag skurit mig!
Nu har jag som sagt börjat om igen, lite mer på riktigt denna gång. Inse mina brister, försöka bygga upp mig själv helt o hållet. Försöker komma på vad jag vill, eller vad jag inte vill också.
Jag för söker även tänka på det jag kan här i livet istället för att tänka på det jag inte kan, försöker skippa de flesta negativa tankar om min själv, arbetar med mitt eviga självhat och att acceptera mig själv. Svårt jobb men det måste göras, det måste göras innan jag gör mig så illa så att jag faktiskt dör! Är det en sak jag vet så är det att jag INTE vill dö, jag har ingen dödslängtan längre och nu när jag skar mig sist var inget självmordsförsök även om det rubriceras så, jag var bara arg på mig själv och tog ut frustrationen på det sätt jag är mest bekant med, tillbaka i gamla ovanor men det är fasen slut med det nu! Jag får komma på ett nytt bättre sätt att få utlopp för frustration o aggression mot mig själv. Det finns många andra sätt, jag måste bara lära mig dom.

Det har gått lite mer än 2 månader och sen dess har jag inte haft Samira hos mig, vi har träffats, vi har pratat och nu i helgen sov hon hos mig, fast inte hemma, hon är fortfarande rädd och jag förstår henne. Det tog tid för mig med innan det kändes okej att vara hemma. Känslan, tankarna och den bild jag hade i huvudet från just den dagen satt sina spår såväl i mig som i Samira och även Kristoffer som var den som ringde ambulans och fick städa efter mig.
Fast det absolut värsta är det jag gjorde mot min egna dotter! Även om jag inte borde älta så tänker jag ändock på hur jag egentligen tänkte där, hon var hemma, hon låg o sov men det är dessvärre som så att jag tänkte inte helt. Jag agerade i en hemsk känsla, i en desperation och ändå hade jag faktiskt tur som överlevde. Tur att Kristoffer fattade att det var bråttom när jag ringde och en jäkla tur att han kom hit, hade han inte gjort det hade jag förblött där inne på toaletten och Samira hade troligen varit den som hade hittat mig död. Jag vill inte tänka den tanken men samtidigt hjälper den inse hur fel det var och att jag aldrig vill att det ska behöva inträffa igen!
Jag utsatte mitt barn för ett extremt trauma som hon kommer bära med sig resten av sitt liv och jag kommer för resten av hennes liv få försöka att få hennes förtroende igen, att få henne även att se att inget av detta var hennes fel.
Hon har träffat en samtalsterapeut, vilket känns bra, det hjälper henne att kanske våga berätta om hur hon själv tänker o känner. Hon har hunnit vara med om en hel del fastän hon inte ens fyllt 11 så hon har en del att bearbeta och hon gör det bra, hon är stark o tuff! Jag försöker se att jag faktiskt har en del av det att göra, jag har uppfostrat henne så, så gott jag kunnat.

Det är ändå en rätt skön känsla, att inte vilja dö längre. Jag vet att så klart att jag någon dag kommer att dö men den dagen är inte nu och inte av mig själv som orsak.

🙏