Agerande förändringar

⚓💟

Min det här "En början" går inte så bra, jag börjar om konstant känns det som, det blir nästan sådär klyschigt - att börja om, finna sig själv o bla bla.. Lagom till att det blivit nytt år också 😉
Fast nu jag bestämt mig, jag kan inte hålla på såhär längre!

I slutet av oktober lyckades jag göra mig illa, jag skar mig o så pass rejält att ena artären i handleden samt senor och nerver skars av. Jag förlorade mycket blod o de var tvungna att operera. Operationen gick okej men jag har inte full känsel o det är inte säkert att den återkommer, fast det är inget som stör så mycket, funktionen i handen är ju ändå okej.
Att jag skadade mig själv är ändå inte det värsta, det är alla skador jag orsakade andra i min omgivning. Jag bröt förtroendet och det gör mig så mycket mer ont än de alla gånger jag skurit mig!
Nu har jag som sagt börjat om igen, lite mer på riktigt denna gång. Inse mina brister, försöka bygga upp mig själv helt o hållet. Försöker komma på vad jag vill, eller vad jag inte vill också.
Jag för söker även tänka på det jag kan här i livet istället för att tänka på det jag inte kan, försöker skippa de flesta negativa tankar om min själv, arbetar med mitt eviga självhat och att acceptera mig själv. Svårt jobb men det måste göras, det måste göras innan jag gör mig så illa så att jag faktiskt dör! Är det en sak jag vet så är det att jag INTE vill dö, jag har ingen dödslängtan längre och nu när jag skar mig sist var inget självmordsförsök även om det rubriceras så, jag var bara arg på mig själv och tog ut frustrationen på det sätt jag är mest bekant med, tillbaka i gamla ovanor men det är fasen slut med det nu! Jag får komma på ett nytt bättre sätt att få utlopp för frustration o aggression mot mig själv. Det finns många andra sätt, jag måste bara lära mig dom.

Det har gått lite mer än 2 månader och sen dess har jag inte haft Samira hos mig, vi har träffats, vi har pratat och nu i helgen sov hon hos mig, fast inte hemma, hon är fortfarande rädd och jag förstår henne. Det tog tid för mig med innan det kändes okej att vara hemma. Känslan, tankarna och den bild jag hade i huvudet från just den dagen satt sina spår såväl i mig som i Samira och även Kristoffer som var den som ringde ambulans och fick städa efter mig.
Fast det absolut värsta är det jag gjorde mot min egna dotter! Även om jag inte borde älta så tänker jag ändock på hur jag egentligen tänkte där, hon var hemma, hon låg o sov men det är dessvärre som så att jag tänkte inte helt. Jag agerade i en hemsk känsla, i en desperation och ändå hade jag faktiskt tur som överlevde. Tur att Kristoffer fattade att det var bråttom när jag ringde och en jäkla tur att han kom hit, hade han inte gjort det hade jag förblött där inne på toaletten och Samira hade troligen varit den som hade hittat mig död. Jag vill inte tänka den tanken men samtidigt hjälper den inse hur fel det var och att jag aldrig vill att det ska behöva inträffa igen!
Jag utsatte mitt barn för ett extremt trauma som hon kommer bära med sig resten av sitt liv och jag kommer för resten av hennes liv få försöka att få hennes förtroende igen, att få henne även att se att inget av detta var hennes fel.
Hon har träffat en samtalsterapeut, vilket känns bra, det hjälper henne att kanske våga berätta om hur hon själv tänker o känner. Hon har hunnit vara med om en hel del fastän hon inte ens fyllt 11 så hon har en del att bearbeta och hon gör det bra, hon är stark o tuff! Jag försöker se att jag faktiskt har en del av det att göra, jag har uppfostrat henne så, så gott jag kunnat.

Det är ändå en rätt skön känsla, att inte vilja dö längre. Jag vet att så klart att jag någon dag kommer att dö men den dagen är inte nu och inte av mig själv som orsak.

🙏