tisdag 23 januari 2018

En planerad död vart ett planerat liv..

💭⚓

Jag tänker på livet men jag tänker också på döden. Jag tänker rätt mycket på döden men det skrämmer mig inte, det har det aldrig gjort. Kanske när jag var ett barn men inte vad jag kan komma ihåg.
Jag har haft en otrolig dödslängtan sen jag var ett barn, istället för att vara rädd för att dö så såg jag det som en räddning från livet. Jag har nog inte uppskattat livet förrän nu på sista åren, jag har hittat saker o människor som är värda att leva för.
I alla mina mörka dagar tänker jag på det, på det jag fortfarande har kvar att uppleva, att få se o att känna. Vissa dagar hjälper det inte helt men jag vill ändå inte fly livet helt o hållet längre. Jag har ingen tanke på att vare sig ta livet av mig eller sakta självdö, jag vill leva hur ont livet än gör mig, hur ledsen jag än kan vara o hur sorgen jag än må känna mig så uppskattar jag ändå att jag får känna och vara med om allt, det jag har hunnit vara med om och vad som komma skall.

Jag tror på något efter döden men längtan att få se vad det är har försvunnit och det är bra, jag hinner dit. Jag kan ändå fantisera om hur jag kommer att dö, inte på ett romantiserat vis utan med en undran om hur och när det kommer ske. Kommer jag bli gammal, kommer jag dö imorgon, nästa vecka eller idag. Kommer det vara i en olycka, sjukdom eller ålderdom.. Det spelar ingen roll men tanken har jag ofta ändå.

Jag har planerat min begravning till viss del. Den ska vara öppen för alla, de som vill komma får det. En minnestund där det gärna får servera Silviakaka o lussekatter för det är sådan jag själv tycker om. Jag behöver inte bli begravd utan att bli kremerad är nästan det jag själv skulle välja men efterlevande får bestämma men jag vill inte att det ska vara för påkostat utan billigast möjligt.
Jag vill inte att svart klädsel ska vara klädkod, gärna mycket färger. Man hyllar det liv jag levt och den fortsättning jag gör efter att döden inträffat även fast det kan kännas sorgligt just då.

Det skönaste av allt är ändå att jag känner att jag vill leva, det är mäktig känsla när man inte känt så tidigare, jag omfamnar den känslan och bär den inom mig, påminner mig själv att det är såhär det ska vara, det är såhär det ska kännas. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar