Mot en framtid..

💭👉✎

Ute är det snöstorm idag, inget som jag direkt gillar o speciellt inte när det samtidigt blåser så fruktansvärt kallt. Har aldrig haft mycket till övers för vinterhalvåret.
Det är ofta en jobbig tid i mitt liv. Dagarna är ständigt mörka, kylan är påtaglig och snön eller slasket är bara drygt. Jag har också tidigare frusit som bara den, troligen för att jag varit så usel på att klä mig rätt samt att jag var lättfrusen förut. Sen känns det ju så klumpigt vad man än har på sig.
Nä tacka vet jag vår, sommar och höst. Våren där man ser allt få liv igen, sommaren med värme (även om den kan vara frånvarande) o så hösten alla härlig färger o lätta luft. I dessa årstider kan jag se glädje och dagdrömma mig bort så lätt.

Men ja, nu är det vinter o snön yr utanför köksfönstret medan jag själv sitter inne i värmen, skriver, dricker kaffe o ska efter detta sätta mig o virka.
Jag är ganska så instängd nuförtiden, jag vet inte riktigt heller hur jag ska ta mig ut, utanför hemmets vrå. Jag blir lätt nervös o ångestfylld bara av tanken att behöva gå ut och rädslan är väl den att jag ska behöva möta människor, egentligen vet jag inte riktigt vart all osäkerhet kommer ifrån men jag har målat upp en bild i huvudet som etsat sig fast. Jag får alltför ofta för mig att folk skrattar åt mig, pratar om mig o tycker att jag är nån jäkla idiot typ. Det bottnar sig i min egna osäkerhet o även i det att jag dragit mig tillbaka alltför mycket.
Den sociala biten är sen länge borta och inte blev det bättre med att jag har varit sjukskriven så länge.
Dock har jag börjat känna mig ensam, påtagligt ensam och saknar det där med att ha vänner, umgänge och social kompetens. Jag vill inte längre bara vara inne eller ensam, jag vill inte bara gömma mig för världen!
Men vägen är även där lång, mycket som jag behöver jobba på o med men eftersom jag nu saknar det så har ändå gnistan tänds och jag omfamnar den så mycket jag kan, alla dagar kanske inte går lika bra som vissa men att bara en dag går bra är bättre än ingen.
Att i vuxen ålder försöka se sig om efter vänner är svårt, hur träffar man egentligen vänner?
Och hur träffar man dem när jag är så rädd hela tiden? 
Först måste jag väl sluta styras av rädslan, sluta racka ner på mig själv och våga öppna mina ögon.
Då jag inte just nu har någon arbetsplats så har jag inte så lätt att knyta kontakter där heller o ärligt så kanske jag är lite kräsen för på min arbetsplats (om jag inte vore sjukskriven) så finns det inte direkt någon som jag vill ha som vän därifrån. Ytlig bekantskap kanske men att umgås på fritiden skulle göra mig galen, ännu mer galen ;) De flesta där tänker alldeles för annorlunda och inskränkt så att försöka föra konversationer leder ingenvart, det finns inget intellekt och för mig att sitta där och nästan låtsas passar inte. Jag blir mest arg och det vågar jag inte visa, mest för att det inte heller skulle leda någon vart men sen gillar jag inte att visa min ilska eller frustration.
Så ja, vänner på jobbet är borträknat.

Jag hoppas däremot att jag via psykiatrin samt försäkringskassan ska få börja med en alternativ rehab-åtgärd som ska leda mig vidare o tillslut i rätt riktning, eller någon riktning som kan hjälpa mig att bygga upp lite självförtroende och självkänsla.
Det känns läskigt att börja på något nytt men samtidigt så spännande, jag vet inte när det blir men inom snar framtid hoppas jag på.
Vi ska skynda långsamt för nu ska det gå mot det mer hållbara sättet.

⚓💟